Landade precis på Lidingö. Ska sova här i natt, köra taxi i morgon och sen köra hem igen. Vad gör man inte för en gratis körlektion?
Vill skriva så mycket. Säga så mycket. Till dig. Men jag hittar inga ord. Det blir antingen alldeles för privat eller alldeles för intetsägande.
Är väldigt liten just nu.
Rådjuret i strålkastarljuset.
Kan inte ringa dig. Jag har varit nära, men jag vågar inte. Inte än.
Tomt och kallt.
Skilda.
Tid.
torsdagen den 16:e februari 2012
onsdagen den 15:e februari 2012
Avstånd
Ännu en natt av grubblerier...
Träffade min uberläkare och min psykolog idag. Saker och ting som jag egentligen redan visste fastställdes. Inte förvånad men ändå något nedstämd. Jag sitter verkligen fast. Jag står på ett hustak tillsammans med en fjollig fågelälskande nazist och kan inte komma därifrån. TRAPPED! (Detta var väldigt internt, förlåt, det är förmodligen bara du som fattar.)
Sorg.
Längtan.
Saknad.
Jag kan inte vara någon annanstans än här. Både bokstavligt och bildligt talat. Jag är här, och jag måste acceptera att livet har blivit som det blivit. Jag kan inte ändra på det. Ibland skulle jag gärna vilja. Men det går inte. Vissa historier har nått vägs ände. Nya historier behöver berättas.
Skrivkramp.
Trött.
Rädd för att jag inte ska orka. Vet inte var den här berättelsen börjar eller slutar.
Rädd att jag är på väg att glida tillbaka i mörker. Ensamhet. Tystnad.
Det finns mycket att glädjas över i mitt liv, tänker jag. Och så får jag dåligt samvete för att jag inte mår bättre, för att jag inte orkar ha människor nära mig, för att jag inte har energi eller glädje till att skriva musik, för att det är så jävla svårt att vara jag just nu.
Tomt.
Kallt.
Träffade min uberläkare och min psykolog idag. Saker och ting som jag egentligen redan visste fastställdes. Inte förvånad men ändå något nedstämd. Jag sitter verkligen fast. Jag står på ett hustak tillsammans med en fjollig fågelälskande nazist och kan inte komma därifrån. TRAPPED! (Detta var väldigt internt, förlåt, det är förmodligen bara du som fattar.)
Sorg.
Längtan.
Saknad.
Jag kan inte vara någon annanstans än här. Både bokstavligt och bildligt talat. Jag är här, och jag måste acceptera att livet har blivit som det blivit. Jag kan inte ändra på det. Ibland skulle jag gärna vilja. Men det går inte. Vissa historier har nått vägs ände. Nya historier behöver berättas.
Skrivkramp.
Trött.
Rädd för att jag inte ska orka. Vet inte var den här berättelsen börjar eller slutar.
Rädd att jag är på väg att glida tillbaka i mörker. Ensamhet. Tystnad.
Det finns mycket att glädjas över i mitt liv, tänker jag. Och så får jag dåligt samvete för att jag inte mår bättre, för att jag inte orkar ha människor nära mig, för att jag inte har energi eller glädje till att skriva musik, för att det är så jävla svårt att vara jag just nu.
Tomt.
Kallt.
onsdagen den 8:e februari 2012
Andas ut...
Gjorde de första två proven hos Vägverket idag. Har varit nervös på gränsen till neuvrotisk de senaste dagarna, och när jag väl klarat proven med oförskämt liten felmarginal blev jag en smula sur på mig själv för att jag jagat upp mig alldeles i onödan...
Jaja. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken (det är tre prov kvar), men det känns ändå ganska skönt att släppa stressen ett tag. Men bara ett litet tag, ska slappa i en dag och sen ska jag gräva ner mig själv i boken och jaga upp mig själv till neuvros igen inför de sista proven. Livet går i cykler.
Mitt liv går i väldigt korta och överlappande cykler just nu. Jag har ganska svårt att själv hänga med i mina humörsvängningar, nya fantastiska idéer om vad jag ska göra med med liv och vart jag ska ta vägen. Även om det inte är någon höjdare att sitta fast i tilllvaron på det sättet jag gör just nu är det kanske bra på något sätt, eftersom det omöjliggör för mig att faktiskt göra handling av varje impuls jag får.
Att sitta still i båten. Så var det ja.
Andas in. Och andas ut.
Nu är det läggdags!
Jaja. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken (det är tre prov kvar), men det känns ändå ganska skönt att släppa stressen ett tag. Men bara ett litet tag, ska slappa i en dag och sen ska jag gräva ner mig själv i boken och jaga upp mig själv till neuvros igen inför de sista proven. Livet går i cykler.
Mitt liv går i väldigt korta och överlappande cykler just nu. Jag har ganska svårt att själv hänga med i mina humörsvängningar, nya fantastiska idéer om vad jag ska göra med med liv och vart jag ska ta vägen. Även om det inte är någon höjdare att sitta fast i tilllvaron på det sättet jag gör just nu är det kanske bra på något sätt, eftersom det omöjliggör för mig att faktiskt göra handling av varje impuls jag får.
Att sitta still i båten. Så var det ja.
Andas in. Och andas ut.
Nu är det läggdags!
söndagen den 5:e februari 2012
Hanna Widerstedt
Hittade just fenomenet Hanna Widerstedt. Det här är det roligaste och mest intelligenta jag har sett på väldigt länge!
Vad som är om möjligt ännu roligare är den galna mobb som bland annat vill "låsa in henne och stycka henne", (en kommentar från något ljushuvud på Youtube). Hanna Widerstedt är hejdlöst rolig och dessutom en begåvad skådespelare, men de stackars fån som inte begriper att det är frågan om paraodi är roliga på ett annat sätt, det tragikomiska.
Hanna Widerstedt sätter ett mycket träffsäkert finger på ett kallt och tomt samhälle, totalt egofixerat och där det enda som spelar någon roll är vad du äger. Om unga bloggtjejer som hetsar både varandra och sina läsare till att bli snyggast, rikast, populärast, smalast. Om den mentalitetsskiftning som gradvis och nästan obemärkligt förändrat hela samhället, från den mest anspråkslösa tonårsbloggen och upp till Rosenbad.
Nej, jag tror inte att den mentalitet som Hanna Widerstedt driver med är en slump. Rollen hon spelar är ett barn av vår tid. Den egofixerade människan, lika oändligt framgångsrik som ytlig, är vår tids ideal.
Kapitalismen är vår Gud. En evig konsumtion är vårt religionsutövande. Det tomma självförverkligandet är vårt Nirvana, vårt himmelrike, belöningen och svaret på våra böner.
Ibland, när man bara blir så trött och äcklad av det sjuka samhälle vi har skapat, är det skönt att det finns sådana som Hanna Widerstedt, som på ett humoristiskt sätt får likna de gammaltestamentliga profeterna som håller upp en spegel mot sin samtid och säger "se, du som har ögon att se med".
Vad som är om möjligt ännu roligare är den galna mobb som bland annat vill "låsa in henne och stycka henne", (en kommentar från något ljushuvud på Youtube). Hanna Widerstedt är hejdlöst rolig och dessutom en begåvad skådespelare, men de stackars fån som inte begriper att det är frågan om paraodi är roliga på ett annat sätt, det tragikomiska.
Hanna Widerstedt sätter ett mycket träffsäkert finger på ett kallt och tomt samhälle, totalt egofixerat och där det enda som spelar någon roll är vad du äger. Om unga bloggtjejer som hetsar både varandra och sina läsare till att bli snyggast, rikast, populärast, smalast. Om den mentalitetsskiftning som gradvis och nästan obemärkligt förändrat hela samhället, från den mest anspråkslösa tonårsbloggen och upp till Rosenbad.
Nej, jag tror inte att den mentalitet som Hanna Widerstedt driver med är en slump. Rollen hon spelar är ett barn av vår tid. Den egofixerade människan, lika oändligt framgångsrik som ytlig, är vår tids ideal.
Kapitalismen är vår Gud. En evig konsumtion är vårt religionsutövande. Det tomma självförverkligandet är vårt Nirvana, vårt himmelrike, belöningen och svaret på våra böner.
Ibland, när man bara blir så trött och äcklad av det sjuka samhälle vi har skapat, är det skönt att det finns sådana som Hanna Widerstedt, som på ett humoristiskt sätt får likna de gammaltestamentliga profeterna som håller upp en spegel mot sin samtid och säger "se, du som har ögon att se med".
fredagen den 3:e februari 2012
Jesus stillar stormen
Spelade på en kvällsmässa för första gången på länge igår kväll. Hoppas det blir fler inhopp under våren. Tror det är bra.
Veckans evangelietext är berättelsen om hur Jesus stillar stormen. Jag refererar den kort, för dig som inte kan din bibel.
Jesus på båttur med lärjungar. Blir trött. Somnar. Det blir häftig storm. Lärjungar blir rädda. Lärjungar försöker väcka Jesus. Jesus vill först inte vakna. Muttrar något halvt ohörbart om att det bara är en liten vindpust. Tilläger på sitt sedvanliga arroganta sätt att lärjungarna är klena i tron, samt töntiga fegisar. Somnar om. "Mästare, vi går under", ropar lärjungar, för nu är de verkligen illa ute. Varpå Jesus suckar, reser sig, gör en kort morgongymnastik för att sedan himla med ögonen åt lärjungarna, innan han med myndig stämma ryter åt stormen att stilla sig. Varpå stormen stillas. Varpå Jesus skäller ut sina lärjungar för att de inte orkade stilla stormen själva, varpå Jesus går och lägger sig igen efter att än en gång påpekat sina lärjungars klena tro och svaga karaktärer.
Återberättat fritt ur minnet. Det kan hända att någon liten detalj inte stämmer med bibeltexten.
Ok, vad är grejen med den här texten? Att berätta att Jesus hade makt att bokstavligt talat ändra väderleken efter eget tycke?
Nja. Nu var jag ju inte med när det hände så jag kan varken bestämt förneka eller bestämt hävda att så är fallet. Men jag tror inte det. Jag tror inte det, eftersom jag med den intelligens som Gud har skapat mig med kan konstatera att det; efter ett empiriskt undersökande av världen omkring mig förefaller högst osannolikt, samt ur ett rationalistiskt perspektiv förefaller helt omöjligt.
Så jag tror inte det. Jag vet inte, men jag tror inte det. Vi måste tro att våra sinnen berättar något sant om världen omkring oss, annars blir ju tillvaron helt meningslöst.
Annars kan jag istället för att fortsätta mot inläggets poäng istället börja kräva min rätt till världsherravälde, eftersom det efter att stormen stillats kom förbi en tysk prostituerad advokat och bjöd alla lärjungar utom Petrus på tacos för att sedan ro iland hela sällskapet för att dra Excalibur ur stenen brevid två homosexuella GB-gubbar som idkade petting till tonerna av Can you feel the love tonight, översatt till en svårbegriplig norsk dialekt och framförd av en naken Jimmie Åkesson, varpå Tomas gick hem och tvivlade på allt samtidigt som Hannibal flög zeppelinare över alperna i jakt på Nibelungens ring bara för att finna att Frodo råkat tappa den i svävande skorsten som beboddes av trettionio svettiga EU-parlamentariker som en tidig tisdagmorgon efter att ha ritualslaktat Lilla Gubben, med dennes blod skrev ner Den Heliga Skrift vari det står att Jenny Hamilton, bloggerska i ett sekel långt in i framtiden, skall äga all makt i himmelen och på jorden intill tidens slut.
Nä, det här blev blev ju jätterörigt. Det var ingen bra idé att gå ifrån det vi tror oss veta om verkligheten, det blev ju bara kaos av allting.
Ah! Kaos! Det var ju dit jag var på väg. Bra, nu har jag kommit fram till poängen, tryggt hemmastadd i verkligheten igen. Poängen med texten om hur Jesus stillar stormen är hur Gud har makt över kaos.
Havet är i många mytologier, så även den judiska som vi nu uppehåller oss i, en symbol för kaos. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, en gudsvind svepte fram över vattnet. Det står inte i Första Mosebokens skapelseberättelser (det finns två) att Gud skapade havet, det är underförstått att det redan finns där. I begynnelsen var kaos, och ur kaos skapar Gud ordning.
Havet som symbol för kaos och död går som en röd tråd genom Gamla Testamentet. Berättelsen om till exempel Noas ark och hur Moses delar Röda havet innehåller detta element, havet som kaos och död, och hur Gud leder sitt folk igenom det. (Att det finns allvarliga moraliska invändningar mot hur Gud gör detta får bli föremål för ett annat inlägg.)
Den röda tråden fortsätter i Nya Testamentet. Johannes Döparen upprättar den som vill vända om, genom att symboliskt sänka ner människan i kaos och död för att sedan låta henne resa sig till nytt liv. När Jesus stillar stormen och till och med går på vattnet, vill författaren visa att Jesus har samma makt över kaos och död som Gud när han i begynnelsen låter ljus och liv uppstå ur mörker och död.
I Bibelns sista bok, den poetiska berättelsen om tidens slut, berättas det om hur Gud efter att ha besgrat Odjuret som reser sig ur havet skapar en ny himmel och en ny jord. Den uppmärksamme läsaren lägger märke till att det i den nya världen inte finns något hav.
Ok, men vad har detta att göra med mig, en sekulariserad människa i det tjugoförsta århundradet?
Det handlar om att våga tro att ljuset är starkare än mörkret, att kaos och död inte får sista ordet. När stormen river omkring mig, när jag tappar fotfästet och tvivlar på mig själv eller när världen tycks vara obegriplig och ond, finns det makter som är starkare än de som vill förstöra, det finns kärlek som slår sönder likgiltigheten och det finns en Gud som ser mig när jag själv inte orkar se mig själv.
Detta vill jag tro. Detta måste jag våga tro.
Amen.
Veckans evangelietext är berättelsen om hur Jesus stillar stormen. Jag refererar den kort, för dig som inte kan din bibel.
Jesus på båttur med lärjungar. Blir trött. Somnar. Det blir häftig storm. Lärjungar blir rädda. Lärjungar försöker väcka Jesus. Jesus vill först inte vakna. Muttrar något halvt ohörbart om att det bara är en liten vindpust. Tilläger på sitt sedvanliga arroganta sätt att lärjungarna är klena i tron, samt töntiga fegisar. Somnar om. "Mästare, vi går under", ropar lärjungar, för nu är de verkligen illa ute. Varpå Jesus suckar, reser sig, gör en kort morgongymnastik för att sedan himla med ögonen åt lärjungarna, innan han med myndig stämma ryter åt stormen att stilla sig. Varpå stormen stillas. Varpå Jesus skäller ut sina lärjungar för att de inte orkade stilla stormen själva, varpå Jesus går och lägger sig igen efter att än en gång påpekat sina lärjungars klena tro och svaga karaktärer.
Återberättat fritt ur minnet. Det kan hända att någon liten detalj inte stämmer med bibeltexten.
Ok, vad är grejen med den här texten? Att berätta att Jesus hade makt att bokstavligt talat ändra väderleken efter eget tycke?
Nja. Nu var jag ju inte med när det hände så jag kan varken bestämt förneka eller bestämt hävda att så är fallet. Men jag tror inte det. Jag tror inte det, eftersom jag med den intelligens som Gud har skapat mig med kan konstatera att det; efter ett empiriskt undersökande av världen omkring mig förefaller högst osannolikt, samt ur ett rationalistiskt perspektiv förefaller helt omöjligt.
Så jag tror inte det. Jag vet inte, men jag tror inte det. Vi måste tro att våra sinnen berättar något sant om världen omkring oss, annars blir ju tillvaron helt meningslöst.
Annars kan jag istället för att fortsätta mot inläggets poäng istället börja kräva min rätt till världsherravälde, eftersom det efter att stormen stillats kom förbi en tysk prostituerad advokat och bjöd alla lärjungar utom Petrus på tacos för att sedan ro iland hela sällskapet för att dra Excalibur ur stenen brevid två homosexuella GB-gubbar som idkade petting till tonerna av Can you feel the love tonight, översatt till en svårbegriplig norsk dialekt och framförd av en naken Jimmie Åkesson, varpå Tomas gick hem och tvivlade på allt samtidigt som Hannibal flög zeppelinare över alperna i jakt på Nibelungens ring bara för att finna att Frodo råkat tappa den i svävande skorsten som beboddes av trettionio svettiga EU-parlamentariker som en tidig tisdagmorgon efter att ha ritualslaktat Lilla Gubben, med dennes blod skrev ner Den Heliga Skrift vari det står att Jenny Hamilton, bloggerska i ett sekel långt in i framtiden, skall äga all makt i himmelen och på jorden intill tidens slut.
Nä, det här blev blev ju jätterörigt. Det var ingen bra idé att gå ifrån det vi tror oss veta om verkligheten, det blev ju bara kaos av allting.
Ah! Kaos! Det var ju dit jag var på väg. Bra, nu har jag kommit fram till poängen, tryggt hemmastadd i verkligheten igen. Poängen med texten om hur Jesus stillar stormen är hur Gud har makt över kaos.
Havet är i många mytologier, så även den judiska som vi nu uppehåller oss i, en symbol för kaos. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, en gudsvind svepte fram över vattnet. Det står inte i Första Mosebokens skapelseberättelser (det finns två) att Gud skapade havet, det är underförstått att det redan finns där. I begynnelsen var kaos, och ur kaos skapar Gud ordning.
Havet som symbol för kaos och död går som en röd tråd genom Gamla Testamentet. Berättelsen om till exempel Noas ark och hur Moses delar Röda havet innehåller detta element, havet som kaos och död, och hur Gud leder sitt folk igenom det. (Att det finns allvarliga moraliska invändningar mot hur Gud gör detta får bli föremål för ett annat inlägg.)
Den röda tråden fortsätter i Nya Testamentet. Johannes Döparen upprättar den som vill vända om, genom att symboliskt sänka ner människan i kaos och död för att sedan låta henne resa sig till nytt liv. När Jesus stillar stormen och till och med går på vattnet, vill författaren visa att Jesus har samma makt över kaos och död som Gud när han i begynnelsen låter ljus och liv uppstå ur mörker och död.
I Bibelns sista bok, den poetiska berättelsen om tidens slut, berättas det om hur Gud efter att ha besgrat Odjuret som reser sig ur havet skapar en ny himmel och en ny jord. Den uppmärksamme läsaren lägger märke till att det i den nya världen inte finns något hav.
Ok, men vad har detta att göra med mig, en sekulariserad människa i det tjugoförsta århundradet?
Det handlar om att våga tro att ljuset är starkare än mörkret, att kaos och död inte får sista ordet. När stormen river omkring mig, när jag tappar fotfästet och tvivlar på mig själv eller när världen tycks vara obegriplig och ond, finns det makter som är starkare än de som vill förstöra, det finns kärlek som slår sönder likgiltigheten och det finns en Gud som ser mig när jag själv inte orkar se mig själv.
Detta vill jag tro. Detta måste jag våga tro.
Amen.
Please, take me away from here
Ännu en sömnlös natt. Det har varit några sådana för mycket senaste tiden. Inte bra. Dåligt.
Låg och tänkte på att man på tal om sömnlösa nätter borde ta och spela in en cover på Owl Citys Fireflies. Det är ju en väldigt enkel låt i grunden, den kunde bli fin i en avskalad version, bara ett slickt gitarrkomp och sång. Hittade då den här videon vilket fick mig att tänka att jag aldrig mer i mitt liv ska ge mig på att spela ett "slickt gitarrkomp" på gitarr. Den här är one smooth dude när det gäller slickt gitarrkomp! Snacka om att göra det lätta svårt fast man gör det lätt...Eh, alltså. Äsch, titta själva!
Leave my door open just a crack
Cause I feel like such an insominac
Why do I tire of counting sheep
When I'm far too tired to fall asleep
Låg och tänkte på att man på tal om sömnlösa nätter borde ta och spela in en cover på Owl Citys Fireflies. Det är ju en väldigt enkel låt i grunden, den kunde bli fin i en avskalad version, bara ett slickt gitarrkomp och sång. Hittade då den här videon vilket fick mig att tänka att jag aldrig mer i mitt liv ska ge mig på att spela ett "slickt gitarrkomp" på gitarr. Den här är one smooth dude när det gäller slickt gitarrkomp! Snacka om att göra det lätta svårt fast man gör det lätt...Eh, alltså. Äsch, titta själva!
Leave my door open just a crack
Cause I feel like such an insominac
Why do I tire of counting sheep
When I'm far too tired to fall asleep
onsdagen den 1:e februari 2012
Feminism, SexRevolution.se och att vara kristen, del II
(Läs det här först.)
Det rasar ett ständigt heligt ordkrig mellan olika kristna grupper, angående vem som är mest kristen, eller kristen på riktigt, eller kristen på rätt sätt. Det liknar som sagt pajkastningen mellan olika feministiska skolor, men det finns en avgörande skillnad. Frågan om hur man ska tro på feminismen för att vara en sann och riktig feminist är enbart en intellektuell fråga, vad du klistrar på dig för epitet när det jäller genusfrågor har ingen praktisk betydelse.
Frågan om hur man ska tro på kristendomen för att vara en sann och riktig kristen kan däremot vara en fråga om liv eller död. (Jag menar då inte något löfte om ett evigt liv i tillvaron efter denna, utan rent konkret här i jordelivet.)
Jag har gett upp tanken om ekumenik mellan alla som kallar sig kristna. Min gudstro har inget som helst gemensamt med Ulf Ekmans eller George W Bushs Gud. Min bibelsyn, människosyn och gudssyn är totalt väsensskild från den som bland annat SexRevoltion.se presenterar. Jag vägrar att låta mig förknippas med de som till exempel tror att Gud har issues med homosexuell kärlek, bara för att vi råkar rymmas under paraplybegreppet kristen.
Jag får ofta höra att jag inte är en riktig kristen. Både från människor från fundamentalistiskt kristet håll och från människor som bemämner sig som ateister. Det retar mig en smula. Som om villkoren för att vara en riktig kristen är att vara emot homosexuella, emot abort, osv. Det där är snarare villkor för att vara Kristdemokrat, men att vara kristen och att vara Kristdemokrat är två skilda saker.
Jag tänker dock inte ägna energi åt att försvara min rätt att kalla mig kristen, inte heller sjunka så lågt som att påstå att Ulf Ekman, George Bush eller människorna bakom SexRevolution.se inte är riktiga kristna. De får kalla sig vad de vill och de får definiera sin tro hur de vill. I couldn't care less.
Vad jag däremot bryr mig desto mer om är vilka konsekvenser en fundamentalistisk bibelsyn kan få. Inom Svenska Kyrkan, där jag har arbetat under många år, har diskussionen om sex och samlevnad kommit väldigt långt. Man har mer och mer gått ifrån gamla inskränkta attityder och gjort upp med orimliga bibeltolkningar. Därför blir jag ledsen när jag stöter på SexRevolution.se. Det är ett försök att vända tillbaka klockan, att desperat kämpa för kristendomens rätt att få fördömma sexuella avvikelser.
Jag skulle om jag ville kunna rada upp argument för att Bibeln inte ens till att börja med är en bra källa till att fördömma homosexuella. Men det får bli ett annat inlägg. Lars Arnell, präst i Svenska Kyrkan, sammanfattar på ett mycket bra sätt resonemangen kring homosexualitet och bibel här.
Vems bibeltolning som är rätt eller fel, i någon slags objektiv mening, är en fråga som aldrig kommer kunna besvaras. För att kunna göra det måste man i princip vara Gud. Jag är inte det. Jag har heller inte Gud på min sida, lika lite som SexRevolution.se har Gud på sin sida. Gud väljer inte sida. Gud är större, som muslimerna säger. Jag påstår alltså inte att jag har rätt och SexRevolution.se har fel.
Vad är det då med SexRevolution.se som gör mig så upprörd?
Det är den lilla detaljen att de påstår sig tala i Guds namn. De påstår uttryckligen att de ger Guds syn på diverse aspekter av sex. Nu är det ju så att de flesta vuxna, psykiskt friska människor kan ta den detaljen med en nypa salt. Man kan lyssna på SexRevolution.se och sedan själv bilda sig en egen uppfattning.
Men som ung människa, framför allt som ung människa uppvuxen i en frireligiös miljö, har man inte alltid den förmågan till kritiskt tänkande. Det är inte särklit sunt att tvinga en ung människa som brottas med frågor kring sin sexuella identitet att samtidigt brottas med en vidrig, dömmande Gud. Det händer att människor i den situationen inte orkar mer, att de drivs till självmord.
Det är inte frågan om homofobi. Det är något värre. Homofobi handlar om okunskap och fördomar. En homofob som faktiskt lär känna och blir vän med en homosexuell människa kommer i nio fall av tio att sluta vara homofob.
Människorna bokom SexRevolution.se är inte homofober. Deras åsikter om homosexuella bygger inte på okunskap och fördomar, utan är tvärtom noga genomtänkta. Det är obehagligt.
Varför gör SexRevolution.se mig upprörd? Det är inte något så trivialt som att jag råkar vara av en annan åsikt än dem, det är för att SexRevolution.se bidrar till att skapa ett helvete för människor.
Det rasar ett ständigt heligt ordkrig mellan olika kristna grupper, angående vem som är mest kristen, eller kristen på riktigt, eller kristen på rätt sätt. Det liknar som sagt pajkastningen mellan olika feministiska skolor, men det finns en avgörande skillnad. Frågan om hur man ska tro på feminismen för att vara en sann och riktig feminist är enbart en intellektuell fråga, vad du klistrar på dig för epitet när det jäller genusfrågor har ingen praktisk betydelse.
Frågan om hur man ska tro på kristendomen för att vara en sann och riktig kristen kan däremot vara en fråga om liv eller död. (Jag menar då inte något löfte om ett evigt liv i tillvaron efter denna, utan rent konkret här i jordelivet.)
Jag har gett upp tanken om ekumenik mellan alla som kallar sig kristna. Min gudstro har inget som helst gemensamt med Ulf Ekmans eller George W Bushs Gud. Min bibelsyn, människosyn och gudssyn är totalt väsensskild från den som bland annat SexRevoltion.se presenterar. Jag vägrar att låta mig förknippas med de som till exempel tror att Gud har issues med homosexuell kärlek, bara för att vi råkar rymmas under paraplybegreppet kristen.
Jag får ofta höra att jag inte är en riktig kristen. Både från människor från fundamentalistiskt kristet håll och från människor som bemämner sig som ateister. Det retar mig en smula. Som om villkoren för att vara en riktig kristen är att vara emot homosexuella, emot abort, osv. Det där är snarare villkor för att vara Kristdemokrat, men att vara kristen och att vara Kristdemokrat är två skilda saker.
Jag tänker dock inte ägna energi åt att försvara min rätt att kalla mig kristen, inte heller sjunka så lågt som att påstå att Ulf Ekman, George Bush eller människorna bakom SexRevolution.se inte är riktiga kristna. De får kalla sig vad de vill och de får definiera sin tro hur de vill. I couldn't care less.
Vad jag däremot bryr mig desto mer om är vilka konsekvenser en fundamentalistisk bibelsyn kan få. Inom Svenska Kyrkan, där jag har arbetat under många år, har diskussionen om sex och samlevnad kommit väldigt långt. Man har mer och mer gått ifrån gamla inskränkta attityder och gjort upp med orimliga bibeltolkningar. Därför blir jag ledsen när jag stöter på SexRevolution.se. Det är ett försök att vända tillbaka klockan, att desperat kämpa för kristendomens rätt att få fördömma sexuella avvikelser.
Jag skulle om jag ville kunna rada upp argument för att Bibeln inte ens till att börja med är en bra källa till att fördömma homosexuella. Men det får bli ett annat inlägg. Lars Arnell, präst i Svenska Kyrkan, sammanfattar på ett mycket bra sätt resonemangen kring homosexualitet och bibel här.
Vems bibeltolning som är rätt eller fel, i någon slags objektiv mening, är en fråga som aldrig kommer kunna besvaras. För att kunna göra det måste man i princip vara Gud. Jag är inte det. Jag har heller inte Gud på min sida, lika lite som SexRevolution.se har Gud på sin sida. Gud väljer inte sida. Gud är större, som muslimerna säger. Jag påstår alltså inte att jag har rätt och SexRevolution.se har fel.
Vad är det då med SexRevolution.se som gör mig så upprörd?
Det är den lilla detaljen att de påstår sig tala i Guds namn. De påstår uttryckligen att de ger Guds syn på diverse aspekter av sex. Nu är det ju så att de flesta vuxna, psykiskt friska människor kan ta den detaljen med en nypa salt. Man kan lyssna på SexRevolution.se och sedan själv bilda sig en egen uppfattning.
Men som ung människa, framför allt som ung människa uppvuxen i en frireligiös miljö, har man inte alltid den förmågan till kritiskt tänkande. Det är inte särklit sunt att tvinga en ung människa som brottas med frågor kring sin sexuella identitet att samtidigt brottas med en vidrig, dömmande Gud. Det händer att människor i den situationen inte orkar mer, att de drivs till självmord.
Det är inte frågan om homofobi. Det är något värre. Homofobi handlar om okunskap och fördomar. En homofob som faktiskt lär känna och blir vän med en homosexuell människa kommer i nio fall av tio att sluta vara homofob.
Människorna bokom SexRevolution.se är inte homofober. Deras åsikter om homosexuella bygger inte på okunskap och fördomar, utan är tvärtom noga genomtänkta. Det är obehagligt.
Varför gör SexRevolution.se mig upprörd? Det är inte något så trivialt som att jag råkar vara av en annan åsikt än dem, det är för att SexRevolution.se bidrar till att skapa ett helvete för människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)